Ja en del saker kanske var bättre förr men mycket har förändrats i vår vardag till det bättre.
Hur ser dagens barn- och ungdomsidrott ut i förhållande till gårdagen? Mycket har utvecklats till det bättre men tyvärr har också saker utvecklats till det mindre bra för barn och ungdomar som sysslar med att utöva någon form av idrott.
Nästan alla svenskar har någon koppling till idrottsrörelsen idag. Vi är aktiva utövare, idrottsföräldrar, ledare och åskådare. Någonting har hänt med den svenska idrotten. Eliten tappar i konkurrenskraft, bredden förlorar utövare och i media rapporteras det om barn som kommer i kläm. Detta samtidigt som larmen om skenande svensk ohälsa till följd av stillasittande barn avlöser varandra. Med denna bakgrund blir svensk idrottsrörelse mer angelägen än någonsin.
Idrottsrörelsen finansieras varje år med omkring 16 miljarder kronor av våra skattepengar för att möta de här utmaningarna. Motkravet på idrottsrörelsen kan kort sammanfattas att den skall leverera på tre punkter:
- Lägga grunden för svenska framgångar på elitnivå inom vuxenidrotten
- Skapa samhällsnytta
- Erbjuda en meningsfull fritid för barn och vuxna.
Det är betydelsefulla mål alla tre, men resurserna är inte oändliga. Så vad skall prioriteras?
Jag tänker mest beröra barn- och ungdomsidrotten. Det är svårt att vara idrottsledare idag. Kraven är många och ofta får ledare arbeta ensamma.
- Utövare vill bli framgångsrika inom sin idrott både på svensk och internationell nivå.
- Utövare vill ha roligt med idrotten med sina kompisar och kanske sikta mot att komma in i våra lokala föreningars seniorverksamhet.
- Föräldrar och en del föreningsledare driver på sina barn att de skall bli bra. Barnen skall tidigt välja idrottsgren, de bästa skall spela, byta förening/lag vid tidig ålder för att utvecklas till en stjärna.
Något som man tidigt fick lära sig om idrotten var att bredd skapar elit, utan bredd blir det ingen elit. Det betyder att båda behövs men det får inte ske på någons bekostnad. Svensk idrott har idag problem att producera stjärnor som hävdar sig internationellt. Det finns forskning som bevisar detta. För att försöka lösa det har idrotterna börjat att rekrytera barn i mycket tidig ålder (7-10 år) till talangutveckling.
Idrotterna har blivit stressade för att Sverige inte hänger med i utvecklingen internationellt och börjat rekrytera i tidig ålder samt att man vill flytta alla som man tror är talanger vid 7-10 år till så kallade akademier som skall lösa alla problem. MEN ALL FORSKNING visar att det är omöjligt att vid den åldern kunna se vilka som är mest lämpade för att bli stjärnor. Trots detta fortsätter fler och fler idrotter att arbeta så. Några säger att det är ett storstadsproblem men tyvärr finns det även på mindre orter exempelvis i vår närhet. Riksidrottsförbundet (RF) har uppmärksammat detta problem och försökt styra sin bidragsgivning till idrotten men det är svårt att komma åt alla som gör fel.
Nu har även dagens regering gett sig in i debatten och man kommer att se över hur den svenska idrotten, på ungdomssidan, bedrivs. Om man lyssnar på de flesta stjärnor Sverige har idag inom olika idrotter förespråkar de att hålla på med många idrotter i sin uppväxt, då varje idrott bidrar till att utveckla individens kropp. Genom för tidig ensidig träning larmar forskarna om ökade belastningsskador inom barnidrotten och hur spontanidrotten ser ut att vara på utdöende.
Ett stort problem med barn- och ungdomsidrotten idag är att man slutar tidigt med sin idrott. Redan vid 16–17 år har vi ett stort tapp av utövare. Det tror man beror på att vi börjar alldeles för tidigt med organiserad barnverksamhet där man tappat leken och att det skall vara roligt. Allvaret kommer för tidigt och detta beror många gånger på de krav som framställs från ledare, föräldrar och klubbar. Vi skall komma ihåg att det kan skilja 5 år i mognad i samma ålder och att det även är en stor skillnad att vara född i början på året mot att vara född i exempelvis december. Dessa förutsättningar tar man inte hänsyn till i rekryteringen av talanger fullt ut.
Jag hade förmånen att vara förbundskapten för Upplands fotbollförbunds distriktslag under några år där jag upplevde det som nämnts här ovan. Jag skall ge några lokala exempel som flera av er känner till.
Del 2 i Janne Grattbacks krönika om barn- och ungdomsidrotten fortsätter på ortsaktuellt.se i morgon söndag. Missa inte det!
