I det ombonade garaget på Fredsgatan i Östervåla, med ”mancave” på loftet, står rariteterna tätt – i form av vackra tvåhjuliga motorfordon av olika modeller och årgångar.
– Motorcyklar har varit nummer ett för mig ända sedan barndomen i mitt hemland Grekland, berättar Nikos Diavatis.
Passionen för tvåhjulingar grundlades redan under den tidiga uppväxten i hemlandet Grekland där ett av Nikos Diavatis allra tidigaste barndomsminnen är då han en ljum vårdag satt inklämd mellan föräldrarna på familjens motorcykel och såg landskapet fara förbi.
– Jag kan inte ha varit gammal alls då, men minnesbilden finns verkligen kvar från det där tillfället och har etsat sig fast, berättar han.
Nikos Diavatis beskrivning av uppväxtåren har ett nostalgiskt skimmer över sig, och där motorcykeln var ett viktigt inslag.
– I mitt hemland var det verkligen motorcyklar gällde. Var och varannan körde nån form av mc och intresset väcktes även hos mig och min bror. Vi mekade och byggde om motorcyklar tillsammans, fortsätter han.
Till Sverige kom Nikos Diavatis 1989, men det dröjde några år innan han kunde återuppta motorintresset.
– Vi bildade familj och under de åren fanns varken tid eller ekonomi för det här intresset. Men, 2006 köpte jag ändå min första mc i Sverige, en Honda VF 750, berättar 62-åringen som flyttade till Östervåla tillsammans med familjen för några år sedan.
Sedan dess har antalet motorförsedda tvåhjulingar i hans samling växt till att i dag omfatta ett 15-tal, från somriga vespor till riktigt tunga maskiner. Lägg till dessa ett stort antal renoveringsobjekt som passerat hans garage och sedan sålts vidare.
Att kliva in i Nikos Diavatis generöst tilltagna garage, som han själv byggt om och inrett, känns som att komma in i ett mellanting mellan museum, kontor och myslokal. Förutom traditionell verkstadsutrustning är datorn ett viktigt arbetsredskap där han bland annat designar detaljer till de objekt han renoverar och bygger om – som han skriver ut i en 3D-printer. Mycket handlar om just ombyggnationer.
– Jag jobbar gärna på det sättet, att köpa in ett objekt, som jag sedan plockar isär, renoverar, bygger om och lackerar, där slutresultatet oftast är något helt annat än vad det var innan. Och ibland är det rena skrothögar från början, berättar han.
Han har flera favoriter i sin samling av tvåhjulingar – en av dem hans ”vardagsfordon”, en BMW R1200 GSA med en boxermotor på 125 hästkrafter.
– Den har jag haft i tre år och använder i vardagslivet, och bland annat åkt till Grekland på. Ett annat exemplar jag värderar högt är den här, som jag byggde 2014, säger han och pekar på en Kawasaki 81:a, med en fyrcylindrig 500-kubiksmotor.
De somriga vesporna, som sprider medelhavskänsla kring sig, är också vanligt förekommande i det Diavatiska garaget, alltifrån den klassiska Piaggion till mer ovanliga modeller.
– Den här, till exempel, kom hit i lådor, men efter ett antal arbetstimmar blev det här slutresultatet, inflikar han och lägger handen på en vackert ljusgrå vespa med en 50-kubiksmotor på ramen.
Om själva garaget känns ombonat är det ingenting mot det specialinredda ”hängstället” på vindsvåningen, som också fungerar som ”hemarbetsplats” i hans civila jobb som säljare inom verkstadsindustrin.
– Det här är mitt ”mancave”, en kombination av arbetslokal, vardagsrum och hobbyställe som är tillflyktsorten jag tar kompisarna till om vi vill vara ifred en kväll och kolla på tv eller nåt, säger han med ett leende.
Avslutningsvis, en sökning på nätet förklarar begreppet ”mancave” så här: En mancave är en dedikerad tillflyktsort i hemmet – ofta i källare, garage eller gästrum – där mannen i hushållet kan koppla av, utöva hobbyer och inreda helt efter egen smak. Populära inslag inkluderar hemmabar, stor TV för sport, spelkonsoler, biljardbord, musikstudio eller mekarhörna för bilar.
Här följer flera bilder från Nikos Diavatis garage:
